Det finns ett citat som jag tycker är bra, och som det går att skriva en del om. Don't you say you know me, when I don't even know myself.

Jag och pappa träffade en bekant till honom i helgen. hon berättade om sin dotter som inte vill leva längre. de går på terapi med henne, och dom kämpar. pappa blev förfärad över att man som ung med hela livet framför sig kan tappa livslusten sådär. men det är just det som är skillnaden. de som är äldre nu förstår inte alls hur det är. var och varannan person jag känner tappar livslusten till och från. jag har själv gjort det ett par gånger. pappa säger att det finns inga problem som inte går att lösa. inga problem som är värda att dö för. och ändå har han då förlorat två barn själv. men jag tror inte att det är så enkelt.

idag fokuserar jag inte på mina egna problem. jag fokuserar på mina vänners problem. för att få dem att må bra. för får jag inte dem att må bra så känner jag mig som en dålig kompis, det känns som jag sviker dem. jag har inte tiden att fokusera på mina egna problem när jag flera dagar i veckan får agera psykolog till mina vänner och försöka få dem att inse att självmord inte är rätta lösning. det hjälper kanske dig för tillfället. men det är en permanent lösning. du kan inte ångra ett självmord.

men samtidigt blir jag arg när folk håller på säger att det är en permanent lösning osv. ibland är det en permanent lösning man vill ha på problemet. tro mig, jag har inte alltid mått så bra. jag har flera gånger velat dö. sjunka genom jorden. ruttna. men jag vågar inte. inte för att jag är rädd för att dö. inte för att jag inte vill dö. men för att jag älskar min familj och mina vänner för mycket. jag vill inte lämna dem i den situationen. det vill jag inte.

hur ska man kunna känna sig själv om man inte försöker få bitarna av sig själv att passa ihop? livet är som ett pussel. man måste passa ihop rätt bitar. när man lyckats med det, då känner man sig själv. men pusslat pågår för evigt. kanske är det så att när man känner sig själv, då för man. men det tror jag inte på heller. jag har haft för mycket död i mitt liv. död som drabbat de som inte borde drabbas. livet har inte ens börjat för de som dött.

så innan man säger att man känner någon, eller för den delen "jag vet hur det är", kanske man ska börja titta på sig själv. känner jag mig själv? varför dömer jag andra personer utifrån mitt eget liv? de har helt andra erfarenheter som får dem att agera som de gör.